lyckats igen
nu har jag lyckats igen bara för att jag inte kan hålla min käft stängd.. jag lyckades göra dig besviken och ledsen och de var ju de sista jag ville nu.. orkar inte ha mer ångest än vad jag redan har dygnet runt men ändå lyckas jag alltid på något sätt att få personer i min närhet ledsna... vet inte längre vad jag ska göra och inte göra för vad jag än väljer så blir alltid någon ledsen.. jag har även mist en av mina närmsta vänner eller inte mist heller men glidit ifrån jätte mycket och de tycker jag är otroligt tråkigt och ledsamt men samtidigt vågar jag ju inte lita fullt ut längre eftersom du har tagit tillbaka en viss person i ditt liv som har hotat mig x antal gånger så jag vet inte längre vart jag har dig...
jag undrar när jag vågar vara mig själv igen där jag kan prata med personen som jag alltid känner mig trygg hos men de kan inte jag längre jag är rädd att säga något för så fort jag gör de så tänder de till och jag får blickar eller så blir de bråk eller så blir du arg.. jag vet inte längre vem jag ska prata med... allt jag vill är att bli lycklig igen men inte ens de vågar jag för så fort jag försöker vara de så blir jag alltid nertryckt på något vis som att du vill att jag ska må dåligt.. jag försöker göra allt för dig men inte ens de märker du.. jag kan inte rå för saker som har hänt de sista men ändå är de jag som får stå och ta all skit... jag undrar vad jag gör för fel i dina ögon.. varför kan jag inte få känna mig älskad på flera sätt längre än på bara ett?? de är inte vad jag kallar ett förhållande eller kärlek direkt.. kanske mer som en vänskap? är vi endast tillsammans för våran dotters skull eller varför är vi de?? många tankar som snurrar och jag vet att du kommer läsa allt jag skriver nu och antagligen kommer jag få skit för de men jag måste på något sätt få ur mig allt nu innan jag bryter ihop fullständigt.. samtidigt säger du att du lyssnar på allt jag säger men de gör du inte du lyssnar inte ett dugg men säger någon annan en sak då lyssnar du och gör tvärtemot vad jag har sagt och då blir de bråk.. och sen säger du jämnt till mig att du finns alltid där men när jag verkligen verkligen behöver dig så finns du aldrig... jag känner mig så otroligt ensam jag kan inte ens beskriva de hur jag har de.. eller ens sätta ord på de men inte ens de märker du.. jag vet att jag har tjatat om de jag lovade dig att vi skulle göra men jag blev sjuk men jag mår verkligen skit för de för jag HATAR att bryta ett löfte.. men inte ens de kan du förstå eller hur frustrerande de är att veta att man är ogillad av några i din familj de känns verkligen som dom försöker finna felen på mig men inte se de som jag är bra på.. jag vet inte hur jag ska kunna få dej att förstå utan att du ska bli sur arg besviken eller irriterad... jag önskar jag hade någon att prata med så jag kunde få bli lycklig just nu... känner mig endast uppskattad av våran dotter annars känner jag mig så otroligt ensam... snälla förstå mig någon gång... vill bara kunna få höra hur mycket jag betyder inte genom att jag tjatar om att jag behöver mer kärlek jag vill att du ska visa de spontant... eller vilja hitta på något med mig eller vad som helst... alla människor behöver känna sig uppskattad..jag försöker visa de varje dag för dig men inte ens de ser du... vad mer ska jag göra? jag orkar snart inte mera... jag kämpar och kämpar men snart är min starka vilja och glöd slut...
jag undrar när jag vågar vara mig själv igen där jag kan prata med personen som jag alltid känner mig trygg hos men de kan inte jag längre jag är rädd att säga något för så fort jag gör de så tänder de till och jag får blickar eller så blir de bråk eller så blir du arg.. jag vet inte längre vem jag ska prata med... allt jag vill är att bli lycklig igen men inte ens de vågar jag för så fort jag försöker vara de så blir jag alltid nertryckt på något vis som att du vill att jag ska må dåligt.. jag försöker göra allt för dig men inte ens de märker du.. jag kan inte rå för saker som har hänt de sista men ändå är de jag som får stå och ta all skit... jag undrar vad jag gör för fel i dina ögon.. varför kan jag inte få känna mig älskad på flera sätt längre än på bara ett?? de är inte vad jag kallar ett förhållande eller kärlek direkt.. kanske mer som en vänskap? är vi endast tillsammans för våran dotters skull eller varför är vi de?? många tankar som snurrar och jag vet att du kommer läsa allt jag skriver nu och antagligen kommer jag få skit för de men jag måste på något sätt få ur mig allt nu innan jag bryter ihop fullständigt.. samtidigt säger du att du lyssnar på allt jag säger men de gör du inte du lyssnar inte ett dugg men säger någon annan en sak då lyssnar du och gör tvärtemot vad jag har sagt och då blir de bråk.. och sen säger du jämnt till mig att du finns alltid där men när jag verkligen verkligen behöver dig så finns du aldrig... jag känner mig så otroligt ensam jag kan inte ens beskriva de hur jag har de.. eller ens sätta ord på de men inte ens de märker du.. jag vet att jag har tjatat om de jag lovade dig att vi skulle göra men jag blev sjuk men jag mår verkligen skit för de för jag HATAR att bryta ett löfte.. men inte ens de kan du förstå eller hur frustrerande de är att veta att man är ogillad av några i din familj de känns verkligen som dom försöker finna felen på mig men inte se de som jag är bra på.. jag vet inte hur jag ska kunna få dej att förstå utan att du ska bli sur arg besviken eller irriterad... jag önskar jag hade någon att prata med så jag kunde få bli lycklig just nu... känner mig endast uppskattad av våran dotter annars känner jag mig så otroligt ensam... snälla förstå mig någon gång... vill bara kunna få höra hur mycket jag betyder inte genom att jag tjatar om att jag behöver mer kärlek jag vill att du ska visa de spontant... eller vilja hitta på något med mig eller vad som helst... alla människor behöver känna sig uppskattad..jag försöker visa de varje dag för dig men inte ens de ser du... vad mer ska jag göra? jag orkar snart inte mera... jag kämpar och kämpar men snart är min starka vilja och glöd slut...
