knasbollenanna

trodde jag visste vilka jag kunde lita på och inte men nu har jag verkligen fått de bekräftat under helgen vem jag verkligen kan lita på endast och de är min underbara man.... det finns ingen annan jag kan lita på mer än han.. för han är den sista som kommer svika mig.. jag kan lita 150% på han... men sen kan man inte lita på någon... så är de bara.... jag bryr mig inte om vissa kommer ta åt er för ni ska inte komma och säga att ni lovar något men inte sen.. jag håller alltid de jag lovar ovasett hur jag egentligen mår... så nu vet ni detta.. kom inte och be mig vara snäll och förstående när jag bara får skit tillbaka.. jag klarar mig snart bra utan allt detta och bara ha min man kvar.. de gör de snart lättare att fatta vårat beslut om vi ska flytta härifrån och till något annat ställe börja om helt och hållet på ny kula och träffa andra människor...

nu har man verkligen förstått hur dåligt man mår.. så fort man blir ensam så börjar tankarna komma och man inser vad som har hänt då kommer men in i den riktiga verkligheten och inser hur mycket de man har förlorat för alltid.. hur stor skada det har gjort.. och hur många sår de har gjort mot en också... jag bara önskar den smärtan och skadan kunde försvinna men den kommer jag få leva med resten av mitt liv.. hatar att vara ensam önskar att mitt hjärta kunde vara hemma så jag bara fick ligga i hans famn och bara känna mig trygg igen och inte behöva gråta mig till sömns varje natt när han är och jobbar... men jag har ju våran hund men de är inte samma sak som att ha mitt hjärta hemma som man bara kunde få somna tillsammans och inte själv... älskar verkligen han..


du som skrev en kommentar på ett av mina inlägg kan väl skriva vem du är istället för anonymt... men jag kan svara på din kommentar och fråga... jag älskar verkligen min man och vill inte mista honom för allt i världen men när man redan har blivit av med någon som älskar så mycket är man så rädd att de ska hända igen..

ångest för en jävla massa... när ska ens tårar sluta rinna så fort man tänker på saker man ska göra och man inser att man inte kan få uppleva detta med ens ängel... som till jul nu... de hade varit hennes första.. tänk att få se hennes blick när hon skulle få julklappar och få öppna dom och se vilka fina saker hon skulle få.. nu kan man inte ens få uppleva detta... de känns som man inte längre vill fira dessa högtider längre för de känns inte värt... man allt jag vill är allt ska bli bra igen eller så bra de kan bli... saknar henne så otroligt mycket... när ska tårarna sluta rinna så mycket... när ska man kunna få sova normalt igen utan att behöva vara rädd för att somna och se alla otäcka drömmar och alla tankar... jag vill att alla tankar ska försvinna och alla andra positiva tankar ska vara kvar... jag vill inte att något mer ska hända men de känns som att de snart kommer göra de...

men jag är så glad att jag har min sambo som stöttar mig i allt men de är så jobbigt samtidigt när han nästan aldrig är hemma utan att jag alltid i stort sätt är ensam.. detta ville jag ju inte skulle ske igen.. nu har han samma jävla schema han hade i vintras.. känns som att vi kommer glida isär igen... det är de sista jag vill.. jag försöker kämpa och inse att vi inte kommer göra de men tanken och drömmarna finns alltid runt hörnet... önskar bara jag kunde radera de... men en sak ska du veta att jag älskar dig över allt annat.... du är min för alltid... <3

detta som kommer nu är om själva förlossningen i detaljer... jag vill inte att folk ska bli avskräckta men det är för mig ett sätt att berarbeta de hela genom att kunna skriva om de... skicka gärna ett mail om vad ni har för tankar och årsikter... de vore jätte skönt... eller visa ett stöd på något sätt...

Berättelsen om min ängel Thea <3

den 16 juli startades världens största mardröm som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva i mitt liv.. den dagen jag aldrig kommer glömma.. den började med att den 13 juli så var jag och sambon inne på MVC för kontroll som vanligt i min graviditet för att se att vårat barn mådde bra i magen.. alla hjärtljud och mätningar var jätte bra och såg jätte fina ut.. barnet sparkade på och rörde sig jätte mycket.. nu hade man gått in i vecka 31+ så nu var de inte många veckor kvar innan man skulle få hålla sitt älskade barn i famnen.. men för våran del blev de aldrig så.. jag hade på måndagen den 16 juli kommit på att jag inte känt så mycket rörelser ifrån barnet eller sparkar.. men jag tänkte inte något mera på de förrän senare på kvällen då jag började bli orolig att det var något som inte stämde.. så jag skriver ett sms med sambons syster och frågar vad jag ska göra.. snabbt direkt efter ringer hon upp mig och säger att jag ska ringa in till förlossningen och höra med dem.. de kan ju vara så att barn vänder och vrider på sig och lägger sig på ett sånt sätt att man inte känner något men man vill ju kolla upp försäkringenskull att inget var fel.. så jag ringde och de talade om för mig att jag skulle komma in på en kontroll för att kolla hjärtljuden.. sambon jobbade och fick inte lämna jobbet så jag fick ringa efter mamma och fråga om hon kunde följa med mig in och de var inga beskymmer.. när vi kommer in får vi komma in på ett rum där en barnmorska tar fram hjärtljudsapparaten för att lyssna men inte hör något tydligt så hon tycker att en läkare ska få komma och lyssna och känna.. redan då kunde jag ana oro att de var något som inte stämmde för vid alla tidigare besök på MVC så fort någon har lyssnat efter hjärtljuden så har de börjat röra på sig massor.. men nu var allt stilla.. läkaren kommer in och har med sig en ultraljudsapparat för att titta.. vid flera tillfällen så säger hon att vi måste byta rum för att hon inte ser tydligt på skärmen.. tillslut byter vi rum och hon tittar igen och blir tyst och ber oss vänta för att hämta sin kollega och även en barnmorska och då faller alla tårar som finns och jag blir jätterädd.. den andra läkaren kommer in också för att titta och då är dom 2 st läkare som konstaterat att vårat barn inte längre lever utan har dött i magen.. fanns inga hjärtljud eller någon reflex ifrån barnet.. jag brister ut och får panik och vill bara därifrån tror verkligen att jag lever i en mardröm springer ut i från förlossningen och ringer efter min sambo och berättar vad dom har sagt.. han blir helt chockad och ledsen.. åker ifrån jobbet till min pappa och mina bröder som är hemma.. när jag väl har pratat med honom i alla chock sätter jag mig ner på marken ute vid bilen och brister igen och säger detta är inte sant.. jag röker ungefär 1½ paket cigg i väntan på att sambon ska komma in till sjukhuset.. det är den längsta tiden jag har varit med om.. ringer runt till släkten och även till sambons familj, mamma ringer och berättar om de hemska som har hänt.. när väl min sambo kommer in till sjukhuset så försöker vi samla ihop oss båda två i den svåra chocken och tar oss in till läkaren och alla barnmorskor.. allt jag vill är att åka hem och vakna upp ur denna mardrömmen som inte var någon.. när vi väl kommer in så berättar läkaren hur allt ska gå till men jag hör inget av vad dom säger utan ser bara lite att munnarna rör sig.. inne på rummet då är dom 1 läkare, 1 barnmorksa min familj och min sambo plus min pappa hade ringt efter en präst till familjen som också var med oss inne på förlossningen... när vi väl kommer hem så förstår man mer av vad som har hänt och vad som kommer hända.. vi fick med oss sömntabletter för att försöka kunna sova något.. men jag lyckades inte somna utan låg och var jätte rädd för allt som skulle hända under de närmsta dagarna.. denna natten sov mina föräldrar över hos oss för att finnas vid våran sida och vara till stöd som dom verkligen var..

den 17 juli på morgonen så åkte vi tillbaka till förlossningen där dom skulle sätta igång mig.. jag kunde inte tro att jag skulle få vara med om just detta... rädslan kommer mer och mer och tårarna rinner massor... sen vid kl 14.00 kommer sambos familj ner till oss... jag blir igång satt på så sätt att dom sätter in en "slang" med en vattenfylld ballong likande sak som dom kör upp i slidan på mig för att den ska göra så att jag öpnnar mig och att livmodertappen blir mjukare.. när dom väl har fått in slangen så ska den sitta i mig fram tills den ramlar ut... ont som fan gjorde det när dom satte in den och den sträckte och gjorde ondare och ondrare.. jag fick smärtstillande i form av morfin eftersom att våran ängel redan var död och de fanns inget dom kunde göra för att rädda hennes liv.. så 1½ timme -2 timme kommer dom för att dra lite för att den ska förflytta sig utåt.. nu började även förvärkar komma och nu var de igång... dagen gick och allt kändes som en evighet.. under dagen så var sambons familj med oss på sjukhuset och även min mamma.. alla försökte få mig att äta men de bara gick inte matlusten hade försvunnit helt och hållet... under dagen gick även vi ut och rökte jag och min sambo och vi ringde även runt till alla vänner nu och berättade de tragiska som hade hänt.. alla blev hur chockade som helst och kunde inte förstå vad vi sa.. många trodde att vi skämtade om de men så var de inte.. vissa hade de väldigt svårt att ta till sig de vi sa och vissa bara brast de för.. men alla önskade oss all lycka och tröstan i detta svåra och önskade dom kunde göra något för att allt skulle bli som de var för 1 vecka sen då allt var bra.. sen vid halv 12 på natten så åkte denna ballong liknade sak ut och jag var då öppen 4-5 cm.. den åkte ut när jag satt på toa och jag fick panik ropade efter sambon som fick larma till barnmorskan som kom in för att ta bort den.. nu skulle dom då sätta hål på fosterblåsan så att vattnet gick.. oron kommer närmare och närmare.. så strax där på hade vattnet gått...även gråten kom för nu visste man verkligen att de var sant att mardrömmen var sann som man inte ville tro.. dom brukar i vanliga fall fortsätta så att man skulle ha sätt igång värkarbeten med dropp men eftersom vårat barn redan var dött så tyckte läkare och barnmorskorna att vi skulle vänta till dagen där på så vi kunde få vila och sova.. så jag fick mer smärtlindring och även en sömntablett.. denna natten sov även min svärmor över hos oss på sjukhuset som ett stöd.. natten gick och vi somnade till slut.. så vi vaknade vid kl 11 tiden dagen där på..

den 18 juli.. vi fick in frukost men jag ville inte ha något att äta utan ville bara ut och röka och glömma bort allt för en stund.. vid kl 13 tiden så kom dom in och sa att nu skulle de sätta droppet på mig som jag tyvärr inte kommer ihåg vad de heter.. efter bara en liten stund började man känna sammandragningar och nu kom även värkarna tättare.. sambon var till ett sånt otroligt stöd för mig och tog verkligen hand om mig och svek inte min sida en enda minut utan fick stå ut med att se mig ha så otroligt ont och inte kunna göra mer än vad han gjorde.. men så envis som jag är så skulle jag ut och röka för att lugna ner mig för paniken kom att nu skulle man verkligen föda under dagen/kvällen och smärtan blev värre och värre.. och jag bara skrek och skrek varken morfinet eller lustgasen som jag dessutom fick panik av hjälpte så tillslut fick min sambon säga till att be dom att narkosläkaren skulle komma för att ge mig ryggmärgsbedövning.. jag blev rädd för jag hatar nålar och spruter och mår bara dåligt när dom ska ta blodprover i fingret på mig men för att jag skulle kunna sätta mig upp så fick dom ge mig ännu mera morfin och de fick jag direkt i blodet.. när ryggmärgbedövningen var på plats började jag känna efter en stund känna att de tryckte på.. nu var de dags att börja krysta.. vi hade en sån underbar läkare som hjälpte till och även undersköterska, barnmorskan kan man ju diskutera vad man tyckte egentligen men våran idiot till barnmorska satt och sa hela tiden vad som hände och de gjorde bara ondare och ondare i mitt hjärta att höra allt detta så jag skrek tillslut till mot henne och sa att jag inte ville veta något mera så kl 17.06 föddes våran underbara söta ängel.. det blev en liten flicka vid namn Thea.. hon vägde 1370 g och var 44 cm lång.. hon föddes i v 31+4.. när hon väl föddes så ville jag inte se henne och även min sambo kände samma sak .. så dom tog bort henne och tvättade av henne.. allt jag ville var nu att fly därifrån inte finnas kvar.. så jag sa då till att nu kopplar ni bort mig så jag kan gå ut och röka.. dom bara nej de förstår du att vi inte kan göra då sa att jag bra då röker jag här i sådana fall ni väljer själva.. då gick de fort för dom att koppla bort mig och jag fick sätta mig i en rullstol och rullade ut till våra familjer och berätta vad de blev.. så fort vi kom ut kom mamma fram och bara kramade om mig och jag kunde gråta ut och berätta vad de blev... sen rullade jag ut så jag kunde röka och bara få in frisk luft.. där jag var med min familj och fick trös och sambon med sin.. vet inte hur länge jag satt där ute och räkte men läkaren kom ut för att beruma mig och tala om vad som skulle hända med våran underbara flicka.. efter en stund rullade mamma in mig till sambon och hans familj där vi fick trösta varandra för alla grät.. efter en stund fick vi i oss lite mat och jag frågade min sambo om vi kunde gå ut och röka och de gjorde vi.. när vi sitter där ute kommer en barnmorska ut och vi känner igen henne från tidigare de var hon vi hade haft på våran aroramöte på förlossningen ett par veckor innan detta hände.. hon beklagade sorgen och även hon berättade för oss vad som skulle hända nu när vi väl var reda för att träffa våran ängel.. när vi väl hade samlat oss efter ungefär 2-3 timmar så bad vi om att få se våran ängel... vi fick träffa henne och hon var så otroligt vacker och finaste jag någonsin har sett.. de syndes direkt vem som var pappa till henne fast vi redan visste hon var så lik sin pappa hon hade verkligen hans näsa.. vi fick hålla henne och krama henne hur mycket vi ville.. vi kunde inte förstå att hon var död utan de såg ut som att hon bara låg och sov så trygg invirat i fileten.. efter en stund så skulle vi avjuta hennes händer och fötter som minne vi fick med oss hem.. och även tog vi massa kort på henne för att kunna visa för andra och även kunna titta på dem själva... vi klädde även på henne med kläder vi hade med oss eller som sambons syster hade köpt för allt vi hade hemma var för stora... när väl allt var klart fyllde vi i hennes papper om vad hon heter och alla mått och vilka som var med och förlöste mig.. när allt var klart sa vi till våra familjer att ville dom komma in och se henne fick dom komma in och även hålla i henne.. när vi alla var klara och hade sagt hej då till henne så åkte vi hem för jag vägrade att ligga kvar på sjukhuset en natt till.. när vi kom hem var de att försöka smällta allt som hade hänt och även prata om de.. nu sov sambons föräldrar över hos oss.. vi har haft sån tur med alla läkare och även barnmorskor som har varit helt underbara ett stort tack till er alla..

den 19 juli fick vi åka tillbaka för att prata om allt praktiskt men som man känner nu i efterhand att vi hade mer koll på själva än vad dom själva hade.. där fick vi även mediciner utskrivna som sömntabletter och smärtstillande till mig.. vi fick även träffa Thea idag igen och nu hade barnmorskorna gjort i ordningen en jätte fin säng åt henne med hennes snuttefilt och gosedjur som hon ska ha med sig vart hon än är.. så jag och sambon gick in först för att ta farväl av henne och direkt efter kom våra föräldrar.. tårarna kom igen för man förstod på riktigt nu att hon inte skulle få följa med oss hem utan stanna kvar för att åka ner till göteborg för obduktion för att ta reda på varför hon dog.. sen efter att alla hade tagit ett sista farväl så åkte vi hem.. så den dagen hände de inte så mycket mera utan de var bara att försöka ta de lugnt och försöka prata om allt som hade hänt.. jag hade väldigt ont när vi kom hem så jag log mest denna dagen och försökte undvika allt som hette speglar men de funkar inte så bra.. nu såg man även att magen verkligen hade försvunnit och kom på sig själv flera gånger att man smekte magen men att man aldrig fick något svar tillbaka.. allt bara gjort ont.. smärtan av sorgen började komma hårdare och man grät massor.. man bara hoppades på att man skulle få känna en spark eller något ifrån magen fast man visste att Thea inte fanns kvar i magen utan hade fått fara upp till himmelen..

den 20 juli så åkte sambons familj hem.. meningen var att vi skulle ha följt med dem för att få komma bort och bara vila upp sig.. men vi konstaterade att hade vi följt med upp hade vi flytt ifrån allt som man behövde göra här för att försöka komma tillbaka till en vardag och "klara" sig själva.. så vi valde att stanna hemma.. när vi väl hade lämnat av dom på tåget så ringde min mobil och de var ifrån förlossningen.. dom hade fått svar på vissa blodprover ifrån theas och de visade att hon hade bakterier i sitt blodomlopp och även i fostervattnet hon hade legat i.. detta hade lett till blodförgiftning som tog hennes liv.. nu ville dom att vi skulle komma in för att dom var tvugna att kolla att jag inte hade med.. så nu var de dags för flera blodprovtagningar och även nu gjorde dom en gynundersökning och tog prover där för att se att jag inte drabbads av blodförgiftningen.. och dom satte även in 2 st starka antibiotika kurrer eftersom jag sedan onsdagen haft hög feber.. och så var jag tvungen att komma tillbaka på måndag för att ta nya blodprover och dom skulle även se om antibiotikan hade börjat gjort någon värkan.. och nu lyftet en tygnd ifrån axlarna att man hade fått svar på vad som hade gått fel och de gjorde de gjorde att man kunde släppa frågan VARFÖR som snurrade i huvudet.. men sorgen fanns där och gråten var kvar.. för man önskar inte ens sin värsta fiende detta..

är de inte de ena så är de det andra... möter bara motgångar när ska något gå åt de hållet man vill utan att alla ska lägga sig i.. nu verkar de som att alla är emot att jag och min älskade blivande man ska gifta oss... alla gör inte si gör inte så... när ska man någon gång få bestämma själv vad man vill och man vill att de ska vara... vem ska man prata med?? de kommer aldrig bli av känns de som.. önskar jag bara kunde försöka att inte lyssna på alla och lyssna mer på min sambo men de är svårt när alla andra säger precis likadant men inte han... kan de inte bara bli som vi vill.. ne allt ska bara gå åt helvete jämnt.. som när vi fick veta att jag blev gravid då började dom direkt hur ska ni ha råd anna har ju inget jobb och tänk på att allt kostar pengar... sen när alla ändrar sig och stöttar oss då mister man henne för gott... då sviker ens vänner än i alla fall dom man trodde var sanna men visades vara falska... och nu när man älskade man friade till mig då blev alla emot de helt plötsligt.. när ska man göra rätt i alla andras ögon... mår verkligen skit just nu.. vill bara att allt ska bli bra utan massa motgångar...

min underbara vackra ängel.. idag hade du blivit 1 månad gammal om du inte hade blivit allvarligt sjuk och sjukdomen tog ditt liv... önskar bara att jag hade vetat mera och kunde gjort något åt de... saknar dej så otroligt mycket.. känns som mitt hjärta aldrig kommer bli helt igen.. den biten som försvann är så otroligt stor och de blöder hela tiden av längtan...

jag bara längtar tills jag blir gravid och att jag kan ge min ängel en lillebror eller en lillasyster... som jag kan få gosa med hur mycket och få vara så stolt över...

idag kom theas gravsten... de var skönt att den äntligen kom på plats istället för att bara ha en skylt där... vi blev jätte nöjda med den mer än vad vi hade förväntat oss av den... hur vacker som helst... men de gör så ont att se den för man saknar henne så otroligt mycket för man hade verkligen sett ifram emot att ha henne här hemma och bara få mysa med henne när sambon är och jobbar för de är så tomt... jag har kommit på att man lägger händerna på magen för att man tror att de ska börja sparka igen men man vet att de inte kommer hända nu... och de gör så ont i oss.. jag bara önskar man kunde backa tillbaka man drömmer om de och sånt men man vet att man inte kan de... men man vet nu att tiden inte läker alla sår utan man ser alla ärr man har och hur mycket de sårar än.. de känns som att alla runt en skaffar barn just nu.. jag bara längtar tills jag blir gravid igen.. men de känns som de inte kommer hända igen för man tänker alltid de värsta just nu.. vad kommer hända nu? vad kommer här näst som kommer göra en trasig... jag orkar inte fler motgångar asså... men jag har världens bästa sambo som alltid ställer upp för mig och alltid finns vid min sida... =) älskar verkligen honom...

jag blir så förbannad hur faan kan man gå och ta saker ifrån min dotters grav.... vi hade satt ut en duva på graven som jag och min sambo hade fått ifrån min svärmor och nu är de någon som har varit där och tagit den för oss.. just bara den men inget annat.. jag blir vansinnig man ska faaan inte ta något ifrån en grav.. seriöst det är så respektlöst asså... de gör så ont i mitt hjärta vem fan kan göra något sånt eller??? det sårar mig så otroligt mycket... för man tror att de man sätter på ens grav som betyder något ska få vara ifred... i morron ska jag ringa ringa till kyrkogården och berätta detta... det är så dåligt asså...


sen en annan sak.. idag skulle min underbara farfar fyllt 86 år.. saknaden efter dig gör ont.. men jag vet att du tar väl hann om min dotter... du har alltid tagit så väl hand om mig... jag är inte orolig... de värmer mitt hjärta att tänka hur ni tar hand om varandra.. önskar jag kunde få träffa er en gång till och bara få berätta hur mycket jag älskar er och hur mycket jag saknar er... <3