nu ber jag till gudarna

nu ber jag till gudarna att allt kommer gå vägen, ni finns i mina tankar och håller alla tår och fingrar jag äger och har att allt ska bli bra nu... vi finns för er de är bara att säga till vad vi ska göra så gör vi detta.. inga problem.. säg bara till.. ni har ett litet mirakel så de kommer gå vägen de vet jag... min vackra ängel kommer se till att de blir bra...

blir sviken av dem jag inte trodde de om

blir sviken av de människor i mitt liv som jag inte trodde de om.. trodde verkligen inte detta men de blir jag tydligen.. men jag ska alltid ställa upp och stötta men när jag behöver de måste jag tigga om de.. nej tack de klarar jag mig bra utan..

en av mina vänner som jag hjälpte i somras när hennes så kallade bästa vän snackade om henne till mig berättade jag allt fast jag visste att jag skulle få ett helvete av henne som snackade men jag brydde mig inte för jag anser är man vänner så berättar man de man får höra... när jag väl hade berättat allt blev jag hotad ett antal gånger och då sa hon upp kontakten men hon som hade pratat för hon hotade mig.. de tycker jag är bra gjort och klagar inte på de.. men nu ett par månader senare kommer hon med svansen mellan benen och ber om ursäkt och då ska allt vara glömt.. så nu är dom bästa vänner och nu ska jag vara boven i de hela.. nu ska jag behöva låsa min dörr varje dag pga rädsla för att hon springer här utanför.. kul nej tack du nu kommer jag verkligen försöka flytta härifrån... trodde de sista om dej och du tycker de är okej att hon håller på såhär... de kallas ju verkligen för vänskap... den vänskapen kan jag vara utan.. tänker endast ha positiva människor runt mig och inte negativa...

sen nu så vänder sig min sambo emot mig för han tycker jag är barnslig för allt detta och jag är verkligen ledsen och sårad men jag får inte visa de utan ska alltid visa de glada... men jag ska alltid stötta andra men varför kan inte jag få vara ledsen en ända gång och verkligen få ur mig all ilska nej då är de fel.. tack så mycket för de stödet...

i morron ska man till läkaren

i morron ska man till läkaren på återbesök efter att man insjuknade för 1 månad sedan... känner hur ångesten och paniken kommer över en... alla tankar snurrar är de nu man ska få dödsdomen? ja ni som inte vet de så den 18 oktober så insjuknade jag allvarligt och var nära på att misa mitt liv.. jag som bara trodde de handlade om gallsten och inget annat men vad jag hade fel. jag hade vid 2 tillfällen åkt in med amulans till KSS i skövde med sådan kraftig magvärk men dom skickade hem mig igen genom att äta alvedon och uppsöka vårdcentralen för vidare utredning.. men jag hann aldrig.. de började redan den 17 oktober med att vi skulle åka till varberg pga begravning inom familjen när vi står och packar in de sista i bilen så får jag ett kraftig anfall med magen och åker snabbt ner till vårdcentralen där dom gav mig smärtlindring och tog även nya prover som jag skulle få svar på inom ett par dagar, jag frågade då läkaren om jag fortfarande kunde åka ner till varberg och de var helt okej.. hela den dagen hade jag lite ont i magen som slags magkatarr och kunde inte äta eller dricka utan att må väldigt dåligt.. dagen gick och på natten blev jag sämre och började kräkas sen fick jag försöka väcka sambon som i sin tur ringde efter en ambulans som kom. dom gav mig smärtlindring men den hjälpte inget utan fick åka med ill fart till sjukhuset i varberg, väl inne på sjukhuset så gick de jätte snabbt. både sköterskor och läkare stod berädda när jag kom och satte nål och gav smärtlindring och dropp och sen togs de massa prover och snabbt där efter blev jag skickad upp till skikt röntgen där även våran sköterska följde med för jag var väldigt dålig.. sen var de snabbt ner till akuten igen och efter en bara en liten stund kom läkaren in och sa att de var både goda och dåliga nyheter. de bra var att jag redan var på sjukhus och de dåliga var att dom hade upptäckt en blodpropp i min ena lungan som var väldigt stor och att jag även hade en stor infektion i min bukspotkörtel och sen genom proverna kunde konstatera att jag hade väldigt förhöga värden på min lever och som var på gränsen till att lägga av.. så då blev de snabb behandling med olika läkmedel och sen de som var mer bra var de att jag kunde andas själv för vid en sådan blodpropp som jag hade skulle jag inte kunna syresätta mig själv men de gjorde jag.. så läkarna trodde att nu när jag väl fick hjälp att allt skulle bli bra igen.. blev inlagd då på sjukhuset i varberg där jag inte fick ha min dotter hos mig och bara de gjorde så att jag hade konstant ångest men fick lugnandemedel för detta men hade ändå paniken att jag aldrig mer skulle få se henne.. jag låg på varbergs sjukhus i 5 dagar innan jag kunde transporteras till KSS i skövde som jag ytligare 1 vecka fick ligga på men där fick jag ha min dotter hos mig..min sambo bodde hos mig hela tiden på sjukhuset även i varberg.. dom visste inte hur de skulle gå och när jag hade kommit till KSS i skövde så blev jag plötsligt sämre och där dom då satte in ännu mera mediciner för att få mig att överleva.. men jag klarade mig och tillslut fick jag åka hem.. men väl hemma hade jag fortfarande väldigt ont och mådde inget vidare och gör fortfarande inte detta.. idag äter jag smärtstillande för magvärken och får även sprutor varje kväll i magen för blodförtunnande.. 
 
jag försöker se de positiva i att jag klarade mig men varför ska jag hela tiden råka ut för allt? vad har jag gjort för ont för att jag ska bli drabbad... men nu har de gått en månad sen jag insjukna och ska i morron till läkaren och få en ny koll och se vad dom kommer fram till.. är väldigt rädd för vad som kommer hända och hur allt kommer ske i fall de ser bättre ut eller om de har blivit sämre igen... ångest på högsta nivå.. men de som är skönt är att mamma kommer följa med mig in så jag har en trygghet med mig.. sambon ska ut och jaga så då får mamma följa med och sen ska vi ha en hel dag tillsammans och även min lilla prinsessa ska få följa med och bli lite bortskämd av mormor.. =) 
 
jag bara önskar att allt kunde vända snart och allt bli bra och att jag kan få börja njuta av att vara mamma åt min lilla prinsessa för de känns som jag har missat så otroligt mycket redan fast hon bara är 2 månader gammal.. samtidigt är de skönt att jag blev sjuk nu och inte senare för hur hade jag klarat de då? men de är så skönt att jag har min sambo som alltid ställer upp där för mig och hjälper mig med de jag behöver ha hjälp med..för jag får inte anstränga mig något utan ska vila så mycket jag bara kan men de är inte så lätt när man har ett barn bara på 2 månader som man ska ta hand om.. 
 
jag vet inte hur jag hade klarat mig så långt med detta om jag inte hade haft min underbara familj som stöttar mig i allt jag göra.. hur jag hade orkat kämpa annars det är ni som har gjort så att jag orkar fast jag har fått många återfall med magen och allt... ni gör mitt liv värt att leva.. jag hade verkligen inte klarat de utan er.. älskar er så otroligt mycket.. vill aldrig mista er någonsin.. tack för att jag får vara en del av era liv... <3

RSS 2.0