jag har funderat länge på detta med livet och hur man var liten och planerade allt .. inte hade jag tänkt att snart vara en 2 barnsmamma. jag hade inte heller planerat att förlora något heller men jag förlorade min ängel. varför gräver man ner sig så mycket? visst ska man sörja och de men alla säger ju tiden läker alla sår. men de känns som detta såret aldrig kommer läka. jag är rädd för allt tar inget förgivet längre utan försöker överleva en dag i taget. men när är man redo att släppa taget om allt och våga skratta utan att behöva få ångest senare av de. när ska man få tillbaka en vardag? orkar inte ha tankar hela tiden så fort jag är ensam hemma jag orkar bara inte de. känner mig så ensam. känns som jag sitter och bara stirrar utan att något händer. när ska allt bli som förr? om de någonsin kommer bli de
