ja vad ska man säga? man försöker göra allt för att bli accepterad av ens nära och kära.. men tydligen gör man bara fel och inget finns att göra... hur kul är de att behöva lämna ångest hela tiden för vad man än gör... hatar verkligen att må såhär... känner mig ensam och så jag försöker förklara för någon hur de känns så blir jag bara tillsagd att sluta tänk så mycket.. men det är inte så lätt när man känner press i från alla håll... hur länge måste man hela tiden försöka visa att jag finns jag är inte farlig jag är som jag är utan att behöva ändra på sig hela tiden bara för att göra folk glada? jag har gett upp hoppet nu orkar inte mer kan dom inte acceptera mig tråkigt för dom då men kom inte och förstör mitt liv då... denna veckan har varit ett rent helvete.. ångest varje dag och om allt möjligt.. hänt alldeles för mycket och jag vet inte hur detta kommer sluta känns de som... det verkar inte finnas någon som förstår mig hur jag tänker och känner... önskar de fanns någon som förstod mig.. idag opererades min mamma sig för sin bröstcancer hon fick för 1 år sedan.. många tankar snurrade och sova fick man inte göra något i natt knappt... visst det var inget stort ingrepp men för mig som har sjukhusskräck i grunden var de jobbigt.. dom satte bara in en slags påse så hon kan få ett nytt bröst om ungefär 1 år... jag hatar allt som har med sjukhus att göra så enkelt är de.. kan inte bara folk förstå de istället för att trycka ännu mera på att man är löjlig... längtar nu verkligen tills mamma kommer hem.. min tryggaste punkt som jag kan prata med allt om... om 2 veckor ungefär är de planerat att lilla skrutten som växer inom mig ska få komma ut till världen.. det är många tankar som går.. hur allt kommer sluta.. rädsla inför förlossningen, mycket där till.. kommer jag behöva gå igenom samma sak igen som jag fick göra med min vackra ängel som lämnade mig för 13 månader sen.. saknaden är otroligt stor nu eftersom jag vet att du hade blivit en perfekt stora syster åt lilla hjärtan som kommer snart... man försöker tänka framåt men de är så otroligt svårt när man känner sig så ensam... vad man än säger eller gör då är de bara fel i andras ögon och öron.. varför säger man då att jag finns i fall du vill prata men i verkligheten gör dom inte de utan bara mot arbetar än när man vill få ur sig allt.. men snart kommer mitt nya hjärta och då kommer jag verkligen inte behöva känna mig ensam längre då finns de någon som uppskattar än i alla fall.. vägen är lång att gå ensam men jag ska nog all. bevisa att jag än gång för alla ska lyckas klara at de utan allas hjälp för ingen verkar ändå mena det dom säger...
