idag var vi på läkarebesöket. mycket oro och tankar snurrade i huvudet. jag fick börja med antibiotika pga urinvägsinfektion. och sen satt vi och prata om allt annat. sen sa våran läkare att vi skulle göra ett ultraljud. och jag blev livrädd. tänk om det inte finns någon rörelse eller något hjärta som slår vad gör jag då? Hur kommer jag reagera då? som tur är sambon och min mamma med mig på läkarebesöket och det var en trygghet i sig. men eftersom jag inte är så långt gående så är man tvungen att göra ett vaginalt ultraljud bara för att man ska kunna se något. och det finns inget värre än att sätta sig i en gynstol och man känner sig så utsatt för allt. men väl man sitter där i så blundar jag och vågar inte titta på skärmen är livrädd att inget ska röra sig. men det gjorde de. hjärtat slog så fint och man kunde se armar och benen och hur det lille rörde på sig. så otrolig skön känsla och det kändes som en lättnad lossnade ifrån ens axlar. sen på eftermiddagen idag har vi varit och samtalat med en präst om allt som har hänt och hur vi tänker nu och mår. det är en väldigt nära och underbar präst till familjen. så det kändes otroligt skönt att få sitta och prata av sig och gråta och bara vara utan att behöva dölja något som man gör inför sina vänner eller rättare sagt dom man har kvar och som kan tåla att man har ändrats som person efter detta med Thea och nu när man väntar barn igen och vilken oro man har då. men vi vet vilka som är våra riktiga vänner i alla fall.
