knasbollenanna

där kom ångesten som en hård käftsmäll igen... när ska den sluta komma??? orkar inte med detta och behöva ljuga och säga till sambon som kommer hem på rasten att de inte är något.. vill inte att han ska vara orolig när han ska jobba vidare i natt... känner en sån stor klump i magen och mår super illa samtidigt.. inget roligt alls och jag vill bara sätta mig och skrika rätt ut all smärta men kan inte de för de är något som sätter stopp för de.. hur ska man komma vidare egentligen... mycket är väl att man oroar sig för framtiden hur den lilla knodden i magen ska klara sig eller inte... ja massa frågor som dyker upp...

sen fick jag även reda på att folk fortfarande rotar i mitt liv.. varför inte bara lämna mig ifred för jag orkar inte hela tiden bli påmind om vad som har hänt... usch jag blir så arg hur kan man göra så??? jag undrar hur påsken kommer sluta i egentligen... men de lär ju bara framtiden kunna visa sig... jaja... så är de...


ska nu försöka slappna av och sen försöka sova.. de är allt jag kan göra nu.. och hoppas allt blir bättre i morron...

sitter just nu och pratar med svärmor min.. och alla vi är livrädda för vad som kommer hända under denna graviditeten... hon skrev en sak som fick mig att brista... "Gud fick våran lilla thea men de får inte hända igen men den lill*" och de är sant... hur kan han göra en sån sak.. trodde de var en snäll men tydligen inte... jag är livrädd... usch nu kommer ångesten tillbaka.. jag är så rädd att något ska hända igen.. denna gången kanske de är min tur att få lämna och den lill* får stanna kvar... alla tankar snurrar och hela kroppen är utmattad... när ska allt bli bra igen??? usch

helgen har varit jätte roligt och underbar förutom all panikångest på nätterna... vi har haft våra underbara vänner här och haft mega roligt.. vet inte när jag skrattade så mycket som denna helgen.. och de kändes jätte skönt...

fredagen började med att sambon och hans gubbar skulle ha egen kväll och såklart fick dom de... men jag och en av dom andra tjejerna skulle vara chaffis till krogen men så blev de inte dom stannade hemma... haha så vi tjejer fick en idé att vi utmanar grabbar hahah =D och de gjorde vi.. vi eller rättare sagt grabbarna fick köra striptwister.. haha de var så att alla 5 grabbar som var med skulle stå tillsammans på mattan och flytta samtidigt men jaja de slutade med att 4 st killar fick sitta spritt språngande nakna i 1 timme.. haha jag har nog aldrig skrattat så mycket.. (men de kändes så skönt att äntligen få skratta)

lördagen var de dags att vi tjejer och barn fick vara med på riktigt... =) så vi hade en mysig dag allesammans med tacosmat och sen kolla på finalen i mello och myspys med andra ord... och barnen lekte med varandra...


så idag åkte alla hem... så nu ligger jag i soffan utslagen.. hehe... älskling fick åka och jobba... så nu blir de slappa för mig..

ligger hemma och är sjuk igen.. ligger med feber, ont i halsen, trött och allmänt nedstämd jag vet inte varför... har stora klumpar i bröstet och jag vill bara få gråta ut och ångesten växer snabbt... vad ska man göra för att få ut allt.. för två dagar sen slog de mig att de var 2 år sen jag tog sista farväl till min farfar och blev då påmind om allt som hände mellan oss... vi bråkade lite och hann aldrig bli sams och sen fick jag beskedet att du aldrig skulle överleva sista gången du var på sjukhuset... allt jag vill är att kunna få säga förlåt och de.. men jag vet att jag är förlåten men de skulle kännas så mycket bättre av att få hålla om dej och säga förlåt... jag älskar dej så otroligt mycket farfar glöm aldrig de... sen blir man även påmind om theas begravning och tänker att de är i fel ordning som allt hända man ska inte begrava ens barn de är helt fel... jag har börjat tänka tänk om jag måste göra de igen? hur kommer jag klara de då? men jag vet att min thea har de jätte bra tillsammans med min farfar som lär upp henne och ser till att hon har de jätte bra... dom håller ögonen på sig... saknar dej grymt mycket... glöm aldrig de och jag älskar dej <3

hur länge ska man behöva må såhär illa eller?? får inte behålla något längre och mina tabletter hjälper inte... fy faan säger jag bara... orkar inte ha de såhär... men de är väl så att vara gravid antar jag... men hur länge orkar man inte stå ut med...

men nog med de... denna helgen har varit jobbig tillräckligt... har varit fullrulle med andra ord... och hela kroppen skriker efter sömn man bara önskar att de skulle kunna vara så lätt att sova.. man drömmer massa mardrömmar och man får inte sova... jag önskar de kunde vara mycket lättare men inte... vad ska man göra för att kunna få sova tryggt igen???


jag längtar verkligen efter att få åka upp till norrland igen men ändå inte.. för mig så ser jag mig själv som en i familjen efter snart 2 år tillsammans men de verkar inte som de.. känner mig alltid som en gäst och känner mig grymt ensam... men jag åker endast upp för min älskling skull som behöver sin familj... ska inte klaga huvudsaken är att jag har mitt hjärta som jag älskar mest av allt...


nej nu snart kommer mitt hjärta hem på rast och sen blir de att försöka sova och hoppas att man kan bara....

varför kommer alla tankar hela tiden för? varför kan dom inte bara försvinna.. så fort man ser en film som handlar om död eller har en begravning med så tänker jag direkt på din min vackra ängel.. de gör så ont i mig.. jag saknar dej så otroligt mycket... tårarna rinner varje natt... så fort din pappa har somnat så kommer dom.. vill inte visa han hur ledsen jag är jämnt... och hur dåligt jag innerst inne mår... jag vet att han saknar dig lika mycket och att vi älskar dig så otroligt mycket... allt vi vill är att få tillbaka dig och att du ska vara här hos oss... du skulle ha varit lite mer än 7 månader nu... vart tar tiden vägen?? vi fick aldrig se dej le eller gråta vi fick aldrig chansen som vi hade velat... vi fick aldrig ta med dej hem till oss och du fick sova tätt intill oss och vi fick aldrig höra dina andetag... jag försöker vara stark hela tiden och försöker se fram emot livet men de är jätte svårt för jag vågar aldrig hoppas något längre... jag vet hur snabbt något kan tas ifrån en... jag vill så gärna att allt ska läka och att jag ska orka mera men när kommer de någonsin att göra de??? orkar inte leva med sån smärta i mitt hjärta mera hur länge orkar man?

jag försöka se glädjen i att du ska få en lillasyster eller en lillebror men jag vågar inte se den glädjen.. vågar inte se i fram emot de... är så rädd att mista den lill* och att jag aldrig kommer få se den växa upp som jag aldrig fick med dej min ängel... de gör så ont i mig... önskar att allt ska gå sin väg och jag tror att du min vackra thea vakar över att allt ska gå bra...

jag älskar dig så otroligt mycket thea... du är allt för mig... jag vet att din pappa älskar dej också så otroligt mycket och han saknar dig massor... de märker jag på honom men han säger inget.. jag tror mycket varför vi inte pratar är för att vi är jätte rädda för allt som kan ske.. förlåt gumman..

ja jag är mellan v 10-12 tror vi på ett ungefär men de finns många tankar som slår mig att jag bara kommer få behålla detta miraklet i max 22 v till.. de känns så hemskt att tänka så.. jag vill inte ha dom här tankarna jag vill inte försöker inte tänka på dom... önskar de fanns någon att prata med men vem? vem kan förstå hur jag känner och tänker?
vem??

vad händer den dagen man får reda på att man är gravid igen? kommer man uppskatta de och bli glad eller hur kommer man reagera? jag är så rädd att jag inte kommer uppskatta de barn som blir till för jag vet ju innerst inne att hade min vackra ängel thea överlevt hade ju inte detta barnet funnits... jag är livrädd hur jag kommer reagera och hur jag kommer bete mig,. kanske intalar mig själv att jag inte är gravid och låtsas om som ingenting liksom... jag vet inte hur jag kommer reagera jag är rädd... kanske är så att man väljer att göra en abort bara för att man är så rädd hur allt ska sluta... för de sista jag vill är att uppleva samma sak som med thea.. man kanske gör en abort bara för att slippa se vad som kommer hända... jag har ingen aning och de gör så ont i mig.. jag ligger och gruvar mig varje natt varje dag på detta hur man kommer reagera... man kanske stänger ute alla med som försöker hjälpa en på rätt spår och att se fram emot den graviditet.. jag är duktig på att stänga ute folk när jag känner mig trängd... men sen när är man redo att bli gravid efter att ha mist ett barn? när vet man att man klarar de.. när?? jag vet inte vem jag ska prata med överhuvudtaget med... är livrädd vill bara brista ut och gråta över allt men de går inte... hur ska min sambo reagera när jag berättar hur jag känner? jag tror som "pappa" att de är lättare att se i fram emot en graviditet men för en "mamma" är de svårare pga att det är hennes kropp som ändras det är vi som måste gå igenom det ännu en gång och se hur ens kropp ändrar sig och hur dåligt man mår hela tiden.. jag vet bara hur jobbigt jag hade de när jag väntade thea.. jag klarade inte av något knappt jag spydde varje dag och mådde skit.. kommer man få en lika dan eller värre eller blir den bättre.. det är mycket sånt som snurrar också.. orkar man utsätta sin kropp för samma sak igen? hur mycket smärta ska en kropp behöva gå igenom? kan någon ge mig svar.. är livrädd för allt som komma skall i framtiden...

tänk att de rdan har gått 6 månader sen vi förlorade våran vackra ängel... tänk thea om du hade överlevt hade du varit ett halv år den 18 januari.. men nu är du 6 månader som en vacker ängel istället... de gör så ont i en men samtidigt har man kommit på att man måste försöka blicka framåt och inte gräva ner sig.. saken gör de ju inte lättare men man inser andra saker i ens liv,, jag hoppas jag aldrig mer slipper gå igenom detta mer eller någon annan i min närhet för det är så otroligt jobbigt.. jag är glad att se hur långt jag har kommit på bara så kort tid men de har jag inte gjort ensam utan min sambo har alltid stått vid min sida och även våran vänner och familjer.. det är så skönt att man har alla där...

när allt var bra så blir de bara en vändning.... jag vill inte ha dig i mitt liv du har förstört för mycket som aldrig någonsin kommer kunna bli bra igen... vill att du lämnar mig ifred du har gjort mer skada än nytta för mig... förstå de någon gång.. lämna mig nu.. sluta följ mig på bloggen och allt för du har inget med mitt liv att göra... jag är lyckligare när jag inte har dig där

usch har så svårt att somna.. drömmer mardrömmar varje natt vaknar genom svettig och är orolig och har sådan ångest vill att allt ska ta slut någon gång så man åtminstone kan få sova normalt...

man ska ju börja känna jul glädje men de gör verkligen inte jag.. jag ser inte ens i fram emot julen i år.. de kommer fällas mycket tårar som man inte vill.. de skulle ha varit min ängels först jul... igår på mötet pratade vi om hur alla skulle fira jul och hur man såg på framtiden... de är jobbigt att ens tänka framåt fast man måste för man måste gå vidare och inte bara stanna upp och tänka så mycket.. det är så otroligt jobbigt.. önskar allt kunde vara lättare...

usch smärtan kommer mer och mer... man inser nu att man inte är ensam om vad som har hänt min ängel.. tänker på hur andra har de och jag kan inte förstår varför de ska drabba oss.. smärtan stiger och jag blir allt mer och mer ledsen i hjärtan och vill bara gråta ut men inget kommer.. allt jag önskar är att bli gravid igen men de verkar ju aldrig bli de någon gång.. får bara negativt emot mig.. allt jag vill är att bara börja gråta... sen att man får reda på att andra ska ha barn som man känner gör en bara mer stressad jag är jätte glad för deras skull och önskar dom allt väl men samtidigt är de jobbigt för man tänker att jag skulle ha haft henne hemma nu.. hon skulle ha varit mer än 2 månader gammal.. jag har verkligen ångest nu inför jul.. att behöva se alla andra barn lysa upp men inte när våran ängel får vara med om sin första jul med oss...

du gör mig verkligen hel och du gör verkligen så att jag vill leva älskar dej så grymt mycket önskar jag kunde beskriva det tydligare för dej... älskar dej massa massa

har verkligen börjat må dålig nu efter att jag troligtvis har fått mitt missfall... jag är yr,svimmfärdig, svag i hela kroppen.. kommer inte långt går typ mellan sängen och toan orkar inte gå en meter till.. har frossa eller så svettas jag något fruktansvärt.... och sover hela dagarna... är så trött och de gör ont och allt... usch.. när ska jag få må bra igen????